Ökengitarr

Inte sällan händer det att vi vänder ryggen till när vi står inför ett nytt, främmande företeelse. Ibland har man vant sig så pass mycket vid det som är normen att man viftar bort den godaste maträtten eller stänger av de källor där det strömmar genuina toner av olika slag. Lyckligtvis ändrar man uppfattning andra gången man befinner sig inför samma företeelse och plötsligt kan man inte mätta sig.

Till en början tycker man ”men vad är det dem sjunger egentligen?” eller så ogillar man dem direkt för att allt låter så främmande. Men Tinariwen väcker det mest personliga soundet med sina gitarr och man börjar fundera och undra om inte musikens vagga är en plats bortom rampljusets sken.

En av gruppens medlemmar Ibrahim Ag Alhabib bekantar sig med gitarren efter att han ser en western film där huvudpersonen spelar gitarr. Detta blir hans dröm och han tillverkar själv sin gitarr av plåtburk, en pinne och sträng/tråd från en cykelbroms som senare gör att han behärskar gitarren kungligt

Språket är en stark ingrediens som kryddar denna musikstil ännu mer. Berättelser om exil, längtan, glädje och sorg är element i texterna som gör att man inte alla gånger behöver behärska språket för att kunna hänga med.

Kishmish

För 7 år sedan fick jag och mina lillasyster  en kattunge som vi hade längtat efter så mycket. En dag kommer mor hem från skolan och låter oss veta att hennes klasskamrat hade frågat henne om hon ville ha en kattunge och väl medveten om att både jag och min lillasyster ville ha en kattunge, hade hon sagt ja. När vi fick veta detta var vi så ivriga att hämta kattungen. När vi hämtade kattungen var mor snabb med att ge honom det mest perfekta namnet: nämligen Kishmish. Kishmish står för ”russin” för den som inte är bekant med kurdiska/arabiska språket men hos veterinären fick han namnet Fluffy.

Kishmish var dömd till att bli bortskämd på alla sätt och vis en katt kan bli bortskämd på. Snart ville han inte längre äta vanlig kattmat utan min mors generositet gjorde så att han endast nöjde sig med köttfärs. Ingen i familjen är köttätare men nu köptes köttfärs som aldrig förr, när vänner och bekanta hörde detta brast dem i skratt. Med tiden blev han alltmer gosig och rund och varje gång vi fick gäster ja, det var Kishmish man ville se först och främst haha Som tur är har Kishmish slutat äta köttfärs men det händer då och då att han får belöning. Kishmish har många namn må ni tro, senaste tillskottet är Golala (Vallmo på svenska). Så här gick det till när min lillasyster frågade efter Kishmish för inte så länge sen, något som fick mig att skratta. Jag skall översätta men på kurdiska låter det mycket roligare:

-Lillasyster:    Daya Golala kwané? (Mamma var är Golala?)

-Mamma:    Golaka (han blommar!)

Så istället för att säga att han sover säger mamma att han blommar… haha

Kishmish är en underbar varelse men icke desto mindre jobbig som ett litet barn på nätterna. När mörkret sveper in och det är läggdags, är han på topphumör och vill busa.  Förra veckan såg jag på när han hoppade på sängen, på ett finurligt sätt försökte han och lyckades gå under täcket. Jag var snabb med att ta fram kameran och knäppa några bilder, hela processen gick på två minuter och när jag försiktigt lyfte täcket för att ta några bilder, hade Kishmish redan gjort det bekvämt för sig för att ta en tupplur.

Too ordinary

Nuförtiden verkar det som att det inte finns böcker eller filmer som kan lämna spår efter sig, jag saknar känslan av att bli fascinerad efter att ha läst en roman eller tittat på film. Antingen är handlingen så förutsägbart att man kan räkna ut hur allt slutar eller så gör författaren/producenten ett desperat försök att konstruera något häpnadsväckande som märks rakt igenom. Varje bok jag läser eller film som jag ser, upplever jag som extremt monotont och jag har länge grubblat över vad som orsakar detta. Första gången jag på riktigt upptäckte böcker läste jag två åt gången som jag blev klar med på en vecka, jag fann det så spännande och roligt att läsa att jag till mina närmaste vänner sa att jag ville bli inlåst på någon bibliotek där jag endast kunde livnära mig på böcker och chips. Dessvärre är idag allt så outhärdligt tråkigt att jag vill bara ta mig genom boken så fort så möjligt bara för att slippa allt nonsens. Senaste nonsens boken jag läste var ”Sputnikälskling” av den omtalande japanska författaren Haruki Murakami.

Kort sammanfattning av boken: K är förtjust i sin väninna vid namn Sumire, hon i sin tur blir förtjust i sin chef Myu. På en resa försvinner Sumire spårlöst. Sen tar sagan slut. Jag har inte riktigt kommit på vad det är för budskap romanen försöker förmedla, jag har sökt efter recensioner och tycker att många hittar på för att skapa ett sådant.  I den långtråkiga handlingen förkommer inslag av perversioner som på något sätt förstörde den gnutta spänning som boken har.

Jag kan inte påstå att jag har blivit lika hänfört av någon annan bok sedan jag läste böckerna ”En liten prinsessa” (även kallad ”Lilla prinsessan”) och ”Den hemliga trådgården”. Och det har gått väldigt lång tid sen jag läste dem böckerna. Dessa böcker rekommenderar jag varmt, även till dem som påstår sig ha grått hår och bekänner sig till den gråaktiga vuxenvärlden. Barnet finns i oss alla.

När Millennium-trilogin kom var det så att den alltid kom på tal av min omgivning. När första delen kom tänkte jag: ”ytterligare ett svenskt försök att slå igenom” men ju mer tiden gick desto mer överöstes trilogin med positiva kommentarer.  Detta fick mig att tänka om, om nu filmerna var så bra som folk beskrev dem, varför inte se det och ingå i den häftiga Millennium-trilogi-eran som tycktes vara så förbluffande? När jag kom ut från biografen ångrade jag att jag hade betalat över 100 spänn för att se tredje delen. Så förbaskat bra var den inte, om ens bra överhuvudtaget. Det finns inget som går upp mot en spaghetti-western/vilda västern film med Bud Spencer och Terence Hill som jag gärna ser flera gånger utan att tröttna.

Kanske är det så att jag väljer bok eller film med en viss föreställning om att den kommer vara superbra eller kan det vara så att dagens nymodigheter (eller nonsens?) inte tilltalar mig?

Vetenskapsnörd

Igår var det den stora dagen, när dagen var slut kom vi fram till att vi hade befunnit oss i skolan i nästan tolv timmar. Dagen innan förberedde jag och min kompanjon oss så gott vi kunde som opponenter, tiden räckte inte till och vi bestämde oss för att fortsätta jobba på hemifrån. Väl hemma vässar jag min penna ytterligare inför opponentskapet, jag finner det väldigt roligt och intressant och känner mig redo att gå långt eller längre som aldrig förr. Men tiden rinner iväg så när det är dags att även förbereda sig som respondent är det läggdags. Jag bestämmer mig för att hoppa över det då jag känner att jag har bra koll på läget som respondent och försöker sova istället.

Men jag känner hur hjärnan fortfarande är igång och hur jag ständigt för en tyst dialog med mig själv, ställer frågor, kritiserar, analyserar, föreställer mig hur det kommer kännas att ge igen nu när man har tillräckligt kött på benen. Jag vet många som är nervösa inför onsdagen, men själv har jag is(berg) i magen. Jag ser helt enkelt fram emot dagen VÄLDIGT mycket. Jag vänder och vrider på mig och försöker locka till mig åtminstone en timmes sömn, men förgäves. Jag sover inte ens fem minuter utan väntar in tiden, när jag äntligen går upp är det till och med tidigt för morgon bönen.

På väg till skolan är jag klarvaken och hjärnan är minst lika aktiv som om jag har druckit två liter kaffe och är inte ett dugg nervös. Ju närmare vi kommer ”avrättningen”, det vill säga att stå där framme och bevisa att man faktiskt är en vetenskapsnörd desto mer nervös blir folk. Själv är jag som paralyserad känslomässigt och känner inte heller av någon trötthet, något som verken jag eller klasskamraterna kan förstå. Inte ens när det har gått tolv timmar vill tröttheten smyga fram.

När det var tid för att sitta som respondent kände jag mig lite mäktig, det får jag erkänna med gott samvete. På B-uppsatsen var man en skygg, vilsen och osäker student, helst av allt hade man velat ha en mur för att gömma sig bakom och lektorernas obarmhärtighet visste ingen gräns. Men nu var det äntligen payback time, sött som choklad.  Det var som att man hade varit borta och nu gjorde man comeback med tung artilleri, beredd att försvara på vad som helst och när som helst. Detta lyckades vi med stolt genom vattentäta argument, alhamdulillah!  Och ni kanske undrar hur opponentskapet gick? Må Gud förlåta mig om jag gick för hårt fram, vi var utrustade även där Sju timmars sömnlöshet hade gjort sitt.

På väg hem när jag sitter på bussen, hoppas jag på att tröttheten ska komma och det gör den, men inte tillräckligt för att knocka mig till sömn. Helst av allt vill jag sprida vidare glädjen till varje okänd passagerare som stiger på bussen men är för upptagen med den tysta dialogen som jag fortfarande för med mig själv, istället lutar jag mig bakåt och blundar. En klasskamrat hör av sig och beskriver det hela bäst genom att säga: ”nu är vi vetenskaps nördar”.

Äntligen.

Maher Zain

Artisten Maher Zain släppte för inte så länge sen sin debut album ”Thank You Allah” där han likt artisten Sami Yusuf med sina muslimska sånger lyckas beröra hjärta och själ. Även i Maher Zains sånger kan man låta sig hänföras av orientaliska influenser där även han sjunger på flera språk.

Första låten jag hörde var ”Inshallah” som tog mig med storm, det finns även en arabisk version dock föredrar jag den engelska versionen när han börjar sjunga på refrängen:

… men här är låten ”Ya Nabi Salam Alayka” som verkligen tog mig med storm, mashAllah! Låten sjungs på turkiska, engelska, urdu och arabiska om jag inte är helt fel ute:

Det finns även en arabisk version av den som kommer nedan:

Ya Nabi Salam Alayka – Ya Rasoul Salam Alayka – Ya Habib Salam Alayka – Salawaatu Allah Alayka!

Present

Förra terminen gav jag bort den Koran bok jag brukade läsa ur till en bekant som ville ha en, jag var väldigt förtjust i den då typsnittet var så enkel. Eftersom jag inte har så lätt för att läsa på arabiska underlättade typsnittet på så vis att den hade mindre krumelurer som jag brukar säga Den som är van vid arabiska språket vet att typsnittet kan se olika ut beroende på vilket förlag som har tryckt Koranen. Jag har därför velat ha en Koran med ett enkelt typsnitt och för två dagar sen fick jag två Koraner i present av min far varav en är i en större format och den andra som är lite mindre underbart. Jag tycker om att ge bort Koranen i present som tecken på ren och ärlig kärlek samt som källa varifrån man alltid kan söka och finna skydd, trygghet när världen vänder en ryggen. Och nu har jag själv fått den i present, nedan har ni bilder:

Diagnos: Paranoia

Det mest paradoxala och motsägelsefulla landet med en befolkning som har de mest polariserade åsikterna. Jag har vänner från båda sidorna. Det vill säga dem som påstår att Iran är den bästa representanten för Islam och muslimer utåt och därmed idiot-haram-förklarar andra muslimska länder och dem som säger att Irans regering (regim?) kör över folket på alla sätt för att behålla makten. Vid någon tillfälle har jag pratat med vännen från det sist nämnda gruppen och som svar har jag fått ”dem ljuger och vill bara fylla sina fickor med pengar och styra folket med järnhand” sen har jag även tagit upp saken med vännen från det förstnämnda gruppen och fått svaret ” dem är kommunister och kuffar som hatar att se ett islamiskt iran”. Varje gång jag försöker förstå mig på detta fenomen får jag fler obesvarade frågor än besvarade.

Låt detta som är skriven av den ökända iraniern Nima stå i kontrast till den bilden som Iran vill förmedla som ett muslimskt land:

En annan demonstrant som dör framför kameran.
Må tusen rabiessmittade hundar urinera på ”profeten” Muhammeds och alla hans avkommors gravar, som tack för att ha introducerat ”fredens religion” till världen.

När du har gjort det… så kanske du också förstår varför jag med rubriken vill säga att irans politik/inställning lider paranoia.

Mi Amore

Utan kärlek blir barnet en dåre,

vilsen och ensam i en värld av kärlekspar

Men en dåre blev jag av ashqe to

2009 övergår till 2010

Önskar Alla ett Gott Nytt År

Mammas Gata

När man bara lyssnar på den här låten tänker man ”fasiken vilken stark video den måste också ha”. Men ovanlighet gör väl stark intryck?!