Gulnishan

Efter att jag åt frukost i morse hjälpte jag mamma att förberedda inför middagen. Jag stod vid disken och började småsjunga på en låten ”Gulnishan”  av den kurdiska gruppen Kamkaran. När jag lyssnar på kurdisk musik blir det klassisk, traditionell folklore stilen och därav Kamkaran. Jag rekommenderar varmt att ni lyssnar, även om ni inte förstår vad de sjunger om kan man fortfarande hänföras av melodier och rytmer som Kamkar genialiskt skapar.

Eftersom jag bara skulle förstöra låten har jag låtit bli att översätta själv. Däremot såg jag att någon annan hade gjort ett försök och översatt texten (dock inte hela texten) till engelska valde jag att klistra in den här så ni får ett hum om vad låten handlar om. Texten som jag har lagt upp här gå till den version som Shahram Nazeri sjunger.

Gulnishan är en beskrivning som består av två ord där ”Gul” står för blomma och ”nishan” för uppvisning/framträdande. Gulnishan används här om den älskade som visar sig likt en blomma.

Här är det Bijan Kamkar som sjunger Gulnishan.

Och här är det artisten Shahram Nazeri

Dasalaty min chi bu?

Nardy bakhtm wai hani

Charkhi chap way le kirdum, To bo khosht daizani

What could I have done? (it was beyond my powers)
My bad luck brought it upon me
(charkhi chap){crooked fate} did this to me, And YOU too know that well

Gulnishan, Gulnishan, asmar! halim pareshan

Harchand kawtma gharibi, naishkenm ahd w payman

Bishm kuzhn mamnunim, mn ashqi zaboonam

Gulnishan, Gulnishan, (asmar){dark-featured}! my life (situation) is in ruins.
Although I have ended up in foreign lands (metaphor for isolation) I won’t break me vows and promises
Even if they kill me I am grateful, I am heartbroken

Farhadi Bestunim, bo to jargm brawa

Ay buki kurdawari, Ay awini dldari

Dl lanay yadi toya, la masti w la bedari

I am [like] Farhad from Bestun, for you is my inside torn
Oh my Kurdish bride, oh passion of love
My heart is a cradle{home} for your memory, in ecstasy and in destitute

Land of the thief, home of the slave

För ett år sen skulle jag möta några kompisar i stan under kulturkalaset i Göteborg, jag råkade ha vägarna förbi stora scenen man hade byggt och den strömmande musiken fångade min uppmärksamhet. Jag var bara tvungen att stanna till och lyssna då artisten körde en freestyle-liknande låt men jag hann endast höra det sista.  Efter det lilla som jag fick höra bestämde jag mig för att kolla upp den här artisten vid namn Brother Ali som uppträdde. Väl medveten om att jag skulle bli försenat att möta upp mina vänner valde jag att stanna kvar i hopp om att få höra mer. Glad men ändå lite besviken  blev jag, för Brother Ali skulle köra låten ”Uncle Sam Goddamn” men det skulle bli sista låten. Väl hemma var det bara att leta upp den revolutionerande ”Uncle Sam Goddamn”..

Utvecklingen i Kurdistan

Jag har sedan ett bra tag tillbaka sparat Merit Wagers blogg under mina bokmärken, igår besökte jag hennes blogg och fann ett intressant inlägg om Tiina Kantola som har rest till Hawler för att jobba. Att utgå från dessa inlägg verkar det som att Tiina Kantola med jämna mellanrum skickar sina berättelser om jobbet i Kurdistan till Merit Wager. Det är underbart att höra hur samhället där nere öppnar famnen för en 58-åring kvinna och välkomnar hennes insatser, medan man själv i Sverige skrotas när man har närmat sig 50 år åldern. Min mor är den som aktiv har sökt jobb men  flitigt har blivit motarbetat på grund av att hon har nått en ålder som den svenska arbetsmarknaden inte vill ha. En viktig resurs som många arbetsplatser går miste om när dem anställer yngre människor, är den guld värda kunskapen och meriter som äldre arbetssökande människor har. När min mor upplyste detta för sin chef en gång och redogjorde varför det gick åt skogen när de yngre tog hand om viktiga arbetsuppgifter, hade chefen helt plötsligt spetsat öronen och för ovanlighetens skull lyssnat.

Så med de erfarenheter jag och min familj har fått vara med om blir jag inte bara glad utan även stolt när jag läser att utvecklingen har tagit fart i Kurdistan, jag hoppas att den når min älskade hemstad Karkok men även resten av Irak. Jag har själv sedan 3 år tillbaka blivit sugen på att jobba där nere och lekt med tanken att åka tillbaka efter studierna, visserligen blir det ingen lätt match att jobba med olika myndigheter och arbetsplatser då de organisatoriska systemen fortfarande har brister med att jobba effektivt osv dock har mycket förändrats. Och ett sånt här uttalande gör att längtan i mig bara växer:

Den kanske mest livskritiska frågan för en astronaut är, vad man upplever som spännande i livet när man gjort en eller flera rymdfärder. ”Been there, seen that – vad motiverar en efter det? ”Att arbeta med utvecklingen av Kurdistan”,  blev Mr Shepherds svar.

Läs även den här artikeln om Tiina Kantola.

Daya gyan (Älskade mor)

Dikten som jag lägger upp idag är skriven till min mor, jag älskar henne över allt annat. Jag ser upp till henne inte endast för den mor och dotter relationen som finns mellan oss. Min mor är min främsta förebild eftersom få kvinnor hade idag klarat av det hon har klarat av. Jag låter dikten få gestalta en liten glimt av det jag försöker skriva här…

Daya gyan
På slagfälten var Du soldaten
Under regnet av kulor var Du hjälten,
I nöden var Du bästa vännen

Daya gyan
Saknaden blev min värsta fiende
Jag blev sårbar utan kära far
Men under Din vinge fick jag skydd

Daya gyan
Jag krossades…
Min själ plågades
Min kropp gav ett skri
Det var mitt hjärta som brann
när Dina tårar rann

Daya gyan
Du är ängeln av Allahs nor
Din rena villkorslösa kärlek
är som en rinnande bäck
som skänker min oroliga själ ro

Daya gyan
Styrkan har Du givit mig
Mitt brustna hjärta Du helat
Från spillror har vi rest oss

Daya gyan
Ständig räddar Du mig
undan mörkrets hungriga grepp
och för mig till ljusets fridfulla tempel
Må Allahs välsignelser för evigt vare med Dig!

Daya gyan
Förlåt att jag har varit till besvär
för all smärta jag orsakat
för alla tårar jag fällt
som gav Dig långa sömnlösa nätter

Daya gyan
Jag drunknar i skam
Hur skall jag visa tacksamhet?
För evigt står jag i skuld

Daya gyan
Säg att Du ser
Säg att Du vet
Hur mycket jag älskar Dig

Lillasyster Shazada

Denna dikt är tillägnat min lillasyster. Allt det som dikten beskriver har hänt (dvs hur hon har väckt min fantasi för att sjunga henne barnvisa etc) och med den inte minst sagt har jag varit en överbeskyddare =) Shazada är ett kurdiskt flicknamn som betyder prinsessa, detta är dock inte hennes riktiga namn.

Lillasyster…
Så många gånger jag hållt om dig,
Velat ge ett moderligt skydd,
Som mitt eget barn i min famn.

I verandan sovandes på mina ben
Väckte du min fantasi
Till regnets smattrande ljud
Nynnade jag dig en barnvisa

Shazada! Jag var själv ett barn
Men du fängslade mig…
med din änglalika lena hy,
sötman av din babydoft
dina få gyllene hårlockar…

Lillasyster…

Du blommade ut för fort
En öm knopp, nu en behaglig ros
Sprida din unika doft vill du
Men ack ingen babydoft

Din starka brännande glöd
Tystar och skär itu mörker
Föder glädjen åter

Vilka problem? Vilket hinder? Vad för besvär?
Krönt som kämpe o du dränker de i skam!

Lillasyster…

Bred ut dina vingar Shazada…
Men flyg åter till mitt bo
Än vill jag nynna dig en visa

Hassan förstor inte

På Svartens blogg kan man hitta väldigt mycket att läsa om, tack vare listan han har gjort kan man läsa allt från seriösa bloggare till såna som är duktiga på att underhålla. En av dem är Gina som med jämna mellanrum lägger upp video där hon kör egen stand up… Jag råkade se den här videon idag och den är min favorit, som jag har skrattat! Ni måste se den…

”Hassan förstor inte.. Hassan har ingen akhlaq..”

Skyldig…i all evighet

Första dikten jag som jag nu ska lägga upp skrev jag till min far. Den är enkel och kort. Jag skrev den för väldigt länge sedan då jag fortfarande kämpade med att förbättra mitt skrivande. När jag skrev dikten gick jag genom en svår period på skolan men min far var den som fick mig finna styrkan hos mig själv. Under min barndom saknade jag min far ofta eftersom han var tvungen gå på olika uppdrag, men den stora saknaden kom då jag inte fick träffa honom på två år. Det var innan vi flyttade hit och jag glömmer aldrig den dagen när jag fick se honom igen. Mitt hjärta brister än idag och mina ögon fylls med tårar varje gång jag tänker på det. Han var omringad av bekanta och vänner när jag nervöst närmade mig rummet där de var. När jag fick syn på honom spelade inget roll längre. Jag struntade i att det fanns folk i rummet som jag annars var väldigt blyg inför, jag sprang mot honom, kramade om honom och började storgråta. Inget spelade någon roll då, pappa var hemma…

Jag har velat göra om dikten vid ett par tillfällen men jag lägger upp den här så som jag skrev den för länge sedan. Även om den inte är så poetisk kommer orden från mitt hjärta. Med den här dikten ville jag visa honom tacksamhet och ja jag har läst upp den för honom =)

Skyldig

Redan vid mitt första andetag kunde jag känna ditt skydd

Din doft är trygghet

Den magiska friden som din närvaro alltid ger

Dina betydelsefulla ord som vilar i mitt hjärta

Som månskenet lyser dina ord upp min tillvaro, när mörkret sveper in mig

Skyldig är den som inte kan ge det Du ger

Skyldig är den som inte kan tacka Dig nog

Skyldig är jag Dig i all evighet

Dikter

Jag tänker i några inlägg framåt lägga upp några dikter på bloggen som jag har skrivit om min familj. Jag har inte riktigt haft som mål att skriva alltför personliga inlägg eller låta bloggen funka som någon slags dagbok, utan här vill jag grubbla och spinna vidare på tankar och idéer. Men samtidigt tycker jag att det är fint att låta sig pryda sin blogg med annat som inte har med världens konflikter och omdebatterade ämnen att göra. Jag tror att man som läsare uppskattar omväxlingar och det är även roligt för den som skriver att dela med sig av det han/hon håller kär

Det kan vara på sin plats att jag först berättar hur mitt skrivande började. Allt går tillbaka till när jag och min familj flyttade till Sverige, första året hade jag på två terminer lärt mig tillräckligt mycket svenska för att göra mig förstådd men det var absolut inte tal om att skriva någon text. Jag kommer så väl ihåg när behovet av att skriva kom och mitt intresse väcktes för att skriva dikter. Men frustrerad och ledsen blev jag när jag för första gången tog pennan för att klä mina tankar och känslor i ord – det som hindrade mig från att skriva var att jag kunde alldeles för lite svenska, jag hade och kunde för få ord. Hur skriver man när man vet vad man vill skriva men har för få ord?  Väl medveten om att mina texter skulle bli obegripliga valde jag att skriva ändå och med jämna mellanrum lät jag min svenska lärare läsa mina texter (dikter), hon rättade till och hjälpte mig finna nya ord att använda. En dag utnyttjade jag lektionstiden och läraren hjälpte mig att korrigera en dikt jag skrivit inför skolavslutningen och sommarlovet, när vi blev klara föreslog hon att jag skulle läsa upp den för hela skolan. Jag tvekade lite från början men hon uppmuntrade mig och sade att om jag skulle öva och läsa så skulle det fixa sig. Sagt och gjort – nervöst läste jag upp dikten inför hela skolan och efteråt var det föräldrarna som kom fram och gav mig beröm.

Ungefär 4 år efter att jag hade skrivit mina första texter läste jag dem med ”nya ögon”, jag kunde inte låta bli att le och skratta. För efter den tiden som hade gått ville jag inte längre betrakta det jag skrivit som dikter precis, utan jag tyckte att det var mer små, fina korta sagor jag hade skrivit med ett gott försök att förvandla dem till poesi.. haha Så sedan mellanstadiet har jag mer eller mindre skrivit, efter att jag skrev min första dikt på engelske blev jag också sugen på att skriva på kurdiska. Jag gjorde ett försök men jag kom tyvärr inte långt med det, så istället nöjer jag mig med att läsa kurdisk poesi.

Så håll utskick!

Lättar på sina hjärtan..

Vi är bara människor. Med många åsikter om livet. Jag tycker att det är extremt viktigt att alla får säga sitt, lätta på sina hjärtan eller till och med kritisera. Problemet som jag ser det är att människan inte försöker för att se bortom de gränser som finns och som strukturerar våra snäva uppfattningar.

Now to the main subject. När personer som Dilsa Demirbag-Sten och Sara Mohammad träder fram i media för att prata om kvinnofrågor kan dem till en början lyckas att övertyga läsarna. Men är man en naiv sådan är det kört. För hur många är det som har förmågan eller vill plocka isär de bitar som utgör deras berättelser? Har någon på riktigt försökt kartlägga hur de har skapat helheten? Antagligen inte många och därför säger jag att det är kört om man är en naiv läsare. I den här artikeln skriver fröken Dilsa att burkan är ett bisarrt uttryck för att vilja kontrollera kvinnans sexualitet. Men låt mig skriva vad jag tycker är bisarrt. Jag tycker att det är extremt bisarrt att personer som Dilsa och Sara träder fram i media för att utifrån sina erfarenheter måla upp och tvinga på muslimska kvinnor sina berättelser. Det räcker med att kasta en blick på dessa kvinnors bakgrunder för att komma fram till var och hur deras aggressioner mot Islam blivit till. Båda har blev bortförlovade mot sin vilja och läser man mer är det traditionell-bundna- familj- andan som gäller. Så det som händer är att dem skapar och trasslar till sina historier genom att dra in andra trådar. Istället för att berätta hur den patriarkala makten i deras familjer gjort livet surt för var och en av dem, väljer dessa kvinnor skylla på Islam.

Förtryck är när de här kvinnorna tillskriver muslimska kvinnor sina dåliga erfarenheter. Dilsa och Sara – det ni gör är att reproducera kvinnoförtryck därför kan jag inte tycka att de gör något nytta för utsatta kvinnor. Låt den som vill bära burka eller slöja få tala ut själv, kanske är det så att dem i själva verket vill ta ställning mot den liberala kvinnosynen ni påtvingar dem?

I artikeln är det Dilsa själv som intagit offerrollen för att ta åt sig äran att predika om demokrati och detta gör hon genom att utnyttja de muslimska kvinnornas val av kläder. Det finns många sätt att göra sin röst hörd på, Dilsa Demirbag-Sten och Sara Mohammads sätt är när dem lättar på sina hjärtan är deras måltavla Islam.

För bra?

Egentligen borde jag sitta och läsa istället för att skriva denna blogginlägg, jag har precis gjort klar en uppgift och nästa uppgift skall lämnas in på fredag. Detta betyder att jag har endast två dagar på mig att läsa klar en bok och utifrån den analysera en artikel. Men just nu känner jag för att göra nåt annat.

Jag önskar att jag hade mer tid så att jag kunde gå ut och fotografera, de gånger jag har fotograferat har jag inte blivit nöjd med resultatet. Kanske beror det på att jag inte har bekantat mig med min nya systemkamera tillräckligt. Det känns som om jag tar bättre bilder med en vanlig digital kompaktkamera och detta är så  jäkla otroligt. Här sitter jag och har en splitterny, grym systemkamera men mina bilder blir inte bra. I alla fall inte så som jag vill det eller har tänkt mig. Varför blir inte mina bilder bra? Jag hade massor med planer men vägen till dem verkar bli längre och längre. Jag pratade med min lillasyster om hur besviken jag blir på de bilder jag tagit och hon detta säger hon tillbaka till mig: ”din kamera är nog för bra, så pass bra att bilderna blir fula. För man ser varje liten detalj”. Jag skrattade. Det är nog så som hon sa men just nu känner jag att jag behöver mer bekräftelse på det. Det finns otroligt mycket att läsa på internet om hur man kan förbättra sina färdigheter men jag har inte riktigt den tiden att gallra mig genom den stora massan av information som ligger där ute. Helst av allt hade jag velat gå på nån kurs där jag kunde kombinera teori och praktik, trots att jag är självlärd vill jag nu bli bättre på riktigt. Så kära läsare kom gärna med tips och förslag på hur jag kan förbättra mina färdigheter – sånt välkomnar jag verkligen.

Anyways… här har ni en bild som jag tagit på en väns söta bebis